Kort historik kring Falkängen i Hällekis

För hundra år sedan myllrade det av liv på gatan. Med de många familjerna kunde det bo upp till 300 personer på Falkängen. Det var inte ovanlig med sex till tio barn i en familj. Bostadsytan för var och en av familjerna var endast ett rum och kök. Här följer en kortfattad överblick över Falkängen, människorna och Kinnekulle, avsätt några minuter och häng med på en liten resa i tiden.

Alunbruket blev den första industrin 1768
Den första egentliga industrin i trakten anlades 1768, denna var Hönsäters Alunbruk. Alun är ett salt som under 1600- och 1700-talen började användas inom medicin och som betningsmedel vid färgning av textilier. Saltet fås som en utfällning ur alunskiffer med så enkla processer som rostning och urlakning. Under tidigt 1800-tal producerades det som mest alun; 772 tunnor  (en tunna = 145 liter), då arbetade ca 80 personer på bruket.

Tunnbindare Falk och hans ko på ängen
Vid Hönsäters Alunbruk arbetade år 1800 även en tunnbindare vid namn Johan Olsson-Falk. Han föddes 1769, gifte sig år 1800, hustrun och Johan fick tio barn varav fem ej uppnådde vuxen ålder. För hjälp till försörjningen för sin familj hade han en ko som betade på skogsängen nedanför Hönsäter, ängen låg där Falkängen nu finns, och namnet Falkängen tros ha uppstått ur denna kombination; Falks äng, Falkängen.

Alunbruket blev kalkbruk 1873
Alunbruket lades ner 1873 och övergick i kalkbruket som förstås övertog arbetarna. År 1892 startades cementfabriken, som i sin tur övertog arbetarna från kalkbruket. Många arbetare behövdes, man tvingades att bygga arbetarbostäder för att få folk att bosätta sig i Hällekis. Under åren 1896-1898 byggdes de tre första husen längs Falkängsgatan av en byggmästare från Skara. De första familjerna flyttade in 1899. Totalt byggdes det 8 hus. I förmännens lön ingick fri bostad på ett rum och kök. Arbetarna betalade för samma yta 28:-/år. Denna summa skulle erläggas i förväg med 7:-/kvartal.

Fackföreningen medförde bättre arbetsvillkor
1906 ville arbetarna starta egen fackförening. Första sammankomsten blev i bolagets lokaler, då bolaget på detta sätt trodde att de kunde hindra föreningens bildande. Fackföreningen bildades dock och blev tillhörande Gruv- och fabriksarbetarförbundet. På första mötet anslöt sig 120 medlemmar. De efterföljande mötena hölls hemma hos familjerna, då kunde bolaget inte förbjuda mötena. Så småningom förbättrades arbetsvillkoren för medlemmarna med höjda grundlöner, övertidstillägg, läkarvård och sjukersättning. Grundtimlönen som förut varit 15 öre, höjdes nu till 25 öre.

Kalkindustrin går i graven
Nedläggningen av Cementas fabrik i Hällekis startade 1973 då Cementa förvärvade Gullhögens fabrik i Skövde, då den enda konkurrenten av cementtillverkning i Sverige. 1974 gjordes en strukturutredning av Cementa vilken ledde fram till att cementfabriken i Hällekis och Köping skulle läggas ned 1978. Detta blev starten på ett intensivt arbete med att få en eller flera ersättningsindustrier till Hällekis. Det bildades en arbetsgrupp med Landshövding Karl Frittiofsson i spetsen för att försöka få detta till stånd.

Rockwool blir ersättningsindustrin
Det fanns en del industrier som var intresserade, staten lovade lokaliseringsstöd för etablering i Hällekis, detta hade också gjorts i Norrland. En av industrierna; Rockwool, som tillverkade isoleringsmaterial, var i behov av utbyggnad så de bestämde sig för att bygga en fabrik med två produktionslinjer i Hällekis. Bygget startade 1977 och skulle vara färdigt med en linje på hösten 1978, nästa linje skulle vara klar på våren 1979.

Utbildning av Rockwoolarbetare i Skövde
Under 1977 lånade Rockwool personal från Cementa för att utbilda dessa så att övergången till den nya fabriken skulle ske så smidigt som möjligt. Det var ca 200 personer i grupper om 20 som åkte till Skövde och Rockwoolfabriken för teoretisk och praktisk utbildning. Detta gjorde att starten av Fabriken i Hällekis gick relativt smärtfritt. Rockwool heter numera Paroc, här har många sin försörjning nu, fabriken har också byggts ut under senare år.

Elsas hem blir lägenhetsmuséum
I Lägenhetsmuséet kan man få en inblick i ett hem från förr. Lägenheten visar Elsa Vestbergs hem. Elsa föddes på Falkängen 1901, dit föräldrarna flyttat när husen var nybyggda. Modern, Hedda Elisabeth Vestberg, dog när Elsa var helt ung. Fadern, Alfred Vestberg, arbetade på Cementa, Elsa själv arbetade som städerska på brukets personalmatsal, hon hade inga syskon, och hemmet ansågs nog vara lite finare än de med många barn välfyllda bostäder.
Elsa själv fick inga barn. Hon och fadern bodde inte i det som nu är museilägenhet, men den lägenhet som tagits i anspråk för att visa upp Elsas hem renoverades inte i samband med övrig renovering som påbörjades i början av 1980. Tapeterna i rummet är sannolikt från 1950-talet, kökstapeterna från 1960-talet, medan målningen i köket är betydligt äldre.
Fröken Elsa överlät sitt hem till diabetikerföreningen i länet, vilken i sin tur sålde alltsammans till Götene Kommun, som efter överenskommelse donerade hela hemmet till Skaraborgs Länsmuseum som åtog sig att möblera upp lägenheten. Under sommarsäsongen är lägenheten öppen så man kan kika in.

Avflyttning och inflyttning
De sista boende; Einar och Svea Persson, flyttade härifrån 1982. Samma år blev det beslutat att det skulle bildas ett Slöjdcenter på Falkängen, detta invigdes den 4 juni 1983. I elva av lokalerna på bottenvåningarna ut mot Falkängsvägen hyr Falkängens Hantverksförening in sig under sommarsäsong och julmarknad; ca 70 hantverkare och slöjdare säljer, och visar tillverkning, av sina alster. Under några veckor efter midsommar har vi också Sommarutställare i vår utställnings- och festlokal Gallerian. Julmarknaden bjuder också på extra många utställare i våra lokaler Gallerian och Smedjan.

Falkängsgatan kallades i folkmun för Blängaregatan
(det kanske är en skröna, kanske inte…)
Falkängsgatan kallades kanske i folkmun för Blängaregatan. Detta med anledning av att gatan var den enda vägen fram till affären för de som bodde ute på öarna i Vänern. De kom alltså i sina båtar, lade till i hamnen i Hällekis och gick gatan upp till affären. När de var på väg tillbaka till sina båtar stod de boende längs gatan och glodde på vad öfolket hade med sig i sina korgar från affären.

Familjebarnen delade kläderna
De röda längorna, med grå dörrar, som ligger på rad innanför bostadshusen var utedassen. Som mest bodde här 63 familjer, sammanlagt upp emot 300 personer. Ofta fanns det inte pengar i familjerna så att det räckte till kläder till alla barnen. När de större barnen gick i skolan, fick de mindre barnen vara inne och leka. När syskonen kom hem från skolan, fick de små barnen ta deras kläder så de kunde gå ut och leka.

Familjerna höll samman i vått och torrt
Sammanhållningen var mycket stor mellan familjerna. Det fanns ett signalsystem som t.ex. berättade om någon familj hade riktigt kaffe i kvarnen. Varje familj hade dessutom en hushållsgris. En söndagsförmiddag träffades herrarna på gatan och bildade en Svinförsäkring genom att alla betalade 1:- var till en gemensam kassa för att kunna hjälpa den som eventuellt miste sin gris.

Kinnekulles intressanta natur och geologi
Kinnekulle har under lång tid lockat natur- och geologiintresserade. Falkängen har varje år besök av geologistuderande från universitet i Sverige, Tyskland och Danmark. Om man inte vill fördjupa sig i fossil finns det flera fina vandringsleder och naturvårdsområden med varierad natur. Här och där längs vandringsleder, och vid naturvårdsområdena, finns beskrivning av lokalens växt- och djurliv. Längs den än så länge orörda klapperstensstranden nedanför klevkanten kan man promenera, ha picnic, njuta av solnedgången och Vänern, och naturligtvis – ta ett dopp!

Linné kallade Kinnekulle “Ljufligare än någon annan…”
Växtligheten är unik med flera orkidéearter, ex.vis. guckusko. Orkidéer tycker om kalkrik mark, så då kan man förstå att de trivs här! Mycket av djur- och växtliv är fridlyst. Ramslök växer i stora mängder här, särskilt i Munkängarna. De späda, gröna bladen börjar sticka upp så snart solen börjar värma. Bladen bildar en vacker grön matta innan träden fått sin grönska, då känner man verkligen att våren är på gång! Sedan fylls markens grönska med ramslökens vackra blom med sina vita bollar. I Munkängarna sägs de flesta av Sveriges lövträdsarter vara representerade.

Det gamla stenbrottet visar att bläckfisk levde här
Ett absolut måste vid Ditt första besök på Kinnekulle är en titt på det stora stenbrottet som ligger ovanför Munkängarna. Det går att köra nästan ända in i brottet, man kan också stanna till ovanför och se brottet med Vänern i fonden, mycket vackert! Det var här stenen bröts, det var härifrån invånarna hade sin försörjning. Här ser Du dessutom några miljoner års avlagringar i bergets 30 meter höga kanter, vid den lilla parkeringen ovanför brottet finns en intressant beskrivning av en tid när det fanns bläckfiskar här!

Falkängens hus från slutet av 1800-talet
De vackra putsade husen på Falkängen började alltså byggas 1896 i syfte att tjäna som bostäder för de många människor som arbetade inom cementindustrin. Numera hyser bruksgatan vandrarhem och konferensanläggning året runt, samt hantverksbutiker och kaffestuga under påsk, sommarsäsong och julmarknad.